My mother-in-law says, “The only dangerous thing is the one left unsaid,” and I agree with her. Everything dangerous in my life was created through what was left unsaid. My family’s inability to talk about my father’s illness and death left its mark on everything: relationships, school attendance, work, and love; it led to a lot of anguish, self-destructive behaviour, self-medication, and wishing for death.
I remember clearly when I started looking for a greater meaning to everything, and it was when I was 14 years old and my father died of cancer. I started borrowing books on the New Age movement and life after death. I went to meditation classes, healing treatments, and tarot classes; I even went to have my fortune told whenever the opportunity presented itself. I found a comfort, faith, and hope in these things that I couldn’t find anywhere else. I got a feeling that there really was a meaning to all of this – that I shouldn’t give up. Life could be better.
Min svärmor säger: Det enda som är farligt är det outtalade, och jag håller med. Allt det farliga i mitt liv har skapats genom det outtalade. Att ingen i min familj kunde prata om min pappas sjukdom och död har satt spår i allt; relationer, skolgång, arbete, kärlek, och lett till mycket ångest, självdestruktivitet, självmedicinering, dödslängtan.
Jag minns tydligt när jag började leta en större mening med allt och det var när jag var 14 år gammal och min pappa dog i cancer. Jag började låna böcker om nyandlighet, new age och livet efter döden. Jag gick på meditationskurs, healingbehandlingar, tarotkurs och jag gick och spådde mig när tillfälle dök upp. Jag fann en tröst, en tro och ett hopp i dessa saker som jag inte fann någon annanstans. Jag fick en känsla av att det verkligen fanns en mening med allt det här, att jag inte skulle ge upp. Livet skulle bli bättre.
