A piece of furniture is something between architecture and things that exist in the sense that it can be a part of the one and have similarities with the other with regard to its user. Through meeting a need we cannot meet with our bodies alone, a piece of furniture can – in the transition from passivity to use – undergo a transformation. It becomes, rather, a part of a complex structure; it not only furnishes a physical environment but also become a part of our own dynamic space. Through using the various elements in using a piece of furniture as a tool in this movement in space, it is possible to create a ‘centripetum’. In the direction opposite that of centrifugal force, which draws us out of ourselves, the ‘centripetum’ draws us in instead; we can become still in movement.
En möbel är något mitt emellan arkitektur och ting för handen i den bemärkelsen att den kan vara en del av det ena och ha likheter med det andra i fråga om relationen till sin brukare. Genom att tillgodose ett behov vi inte kan tillgodose enbart med våra egna kroppar, kan en möbel, i och med övergången från passivitet till bruk, genomgå en förvandling. Den blir då snarare en del av en komplex struktur och möblerar inte bara en fysisk omgivning utan blir också en del av vårt eget dynamiska rum. Genom att använda de olika momenten i brukandet av en möbel som ett verktyg i denna rumsförflyttning, är det möjligt att skapa en ”centripet”. I motsatt riktning än den centrifugalkraft som drar oss ut från oss själva, drar oss ”centripeten” istället inåt; och vi kan bli stilla i rörelsen.
